draghundsport

Jag hade anmält mig och Plexus till DSW1-A. Dryland Kickbike Woman 1 hund- grupp A.

Lördag 17 oktober 2015 - heat 1
Jag vaknade 05.45 jättepigg och var på väldigt postivt humör inför dagen. Jag och Plexus gick ut på en 20 minuters promenad på en gång. Därefter gav jag honom färskfoder med vatten, han åt upp allt på en gång utan problem. Sen var det att rasta honom ordentligt regelbundet så han skulle bajsa och kissa ut allt. Jag har alltid VÄLDIGT SVÅRT att äta frukost, speciellt om jag ska göra något stort på dagen – kan jag blockera med att äta. Men jag måste ju äta för att orka hela dagen och kunna presentera bästa jag kan. Jag tvingade mig själv och äta en rejäl frukost; det är jag glad för i efterhand fast jag höll på att kräkas när jag tvingade mig proppa in 3 stycken kokta ägg i munnen på mig.

Tävlingsplatsen
Redan 08.00 var vi på tävlingsplatsen – ville vara där i godtid och vänja vid miljön riktigt ordentligt, speciellt för Plexus skull. Vi gick till fordonbesiktining, det är alltid nervöst – tänk om min kickbike inte skulle bli godkänd. Med tanke vad den har varit med om. Plexus sprang iväg med kickbiken utan mig 3 veckor tidigare. Bromsarna och hjul gick sönder totalt. Jag var rädd att verkstaden inte skulle ha gjort sitt jobb, men det gjorde dom – den var godkänd!

Jag passade på att prata med domare och funktionär på grund jag är döv. Jag har alltid informerat alla arrangör på tidigare tävlingar att jag är döv på mail ett tag innan, så de inte skulle få en chock på plats och jag kunde svara på deras frågor i godtid om de undrade över något. Det kändes tryggt, mest för dom som jobbade på tävlingen. Inte alla har lika bra erfarenhet om döva, eller kunskap alls. Jag hade informerat huvudansvarige på tävlingen ett par månader tidigare, men alltid bra att prata personligen med domaren på plats då de vet hur de ska göra vid min start.

- De frågade såklart den vanligaste fråga: ”Hur gör ni vid omkörningarna?”. Så klart ja, vi hör absolut INTE om någon kommer ikapp oss. Så vi har två sätt att upptäcka ekipage som kommer ikapp oss. 1. Vi kollar bakåt regelbundet, man hinner ofta se ekipage en bra bit bakåt så man är välföreberedd. 2. Vi läser av hundarna också – vissa hundar visar tydliga signaler när någon närmar oss bakifrån och hundarna lever med oss döva, så de är vana att ge tydliga signaler. Kör vi om någon kan vi ju ropa, vi har röst, vi är inte stumma. Men vi kan inte prata korrekt ”Vi kommer förbi”, utan bara ge ljud ifrån oss. Men det som har fungerat på mig är att jag pratar med Plexus, rätt högt ibland så ekipagen framför hör oss i godtid.

Barmarks-SM har börjat
09.00 rullar Barmarks-SM igång, jag kollade på canicross som var först ut. Åh, vad jag var supersugen på att springa! Störtkul!

Jag var jättelugn under dagen – jag njöt av tillvaron, av hundarna, av människorna, av all hund/folk-fest! Jag glömde bort att jag skulle tävla. Vid klockan 13.00 påminde mina kompisar mig att jag skulle starta om knappt en timme! Jösses tänkte jag-  jag hade tolalt glömt att äta något under hela dagen! Frukosten gjorde succe! Jag slängde i mig 3 bananer och hittade en gammal smörgås som jag åt upp blandat med vatten. Just det nu måste jag värma upp mig och framförallt Plexus kom jag på. Allt blev plötsligt väldigt stressat! Jag bytte skor för att det tar tid och vänja sig i skon och den ska bli mjuk. 13.30 började jag jogga runt tävlingsplatsen och försökte inte bli nervös, jag får inte bli nervös! Mina kompisar var supersnälla och tog ut Plexus och värmde upp honom.

Vid 14.00 möttes vi igen och började sela på honom och blöta ner honom. Plötsligt var det 14.10, min klass hade redan startat! 9 minuter kvar till min tur. Vi gick till startområdet. Jag var så nervös att jag fick yrsel i huvudet. Jag blev stel som en pinne – jag kunde inte prata alls. Jag nickade bara som ja eller nej när mina kompisar pratade med mig. Jag tänkte sedan men vad larvig jag är, vad är anledningen att bli nervös? Jag har ju kört med Plexus hur många gånger som helst och det är bara att köra, vi har ju inte publik som glor på oss hela tiden som på en lydnadstävling! Däremot publikkurvan fruktade jag för.

14.19
For jag och Plexus iväg i en väldigt bra fart. Jag tror inte att Plexus har sprungit så fort tidigare, jösses vad han sprang! Jag tror att jag inte bromsade en enda gången, jag följde bara med och kickade så mycket jag kunde. Nedanförsbackarna var nog självmordsbehängen för mig, använde inte bromsar alls! Jag körde bara på och hade foten i marken för att styra och hoppas på det bästa. Vi kom snabbt ikapp en ekipage som har startat 2 minuter före mig, omkörningen gick klockrent kan man säga. En enda sekund tänkte Plexus springa fram till hennes hund men lyssnade på mitt "NEJ". Så jag är nöjd med omkörningen.

Precis efter kurvan kommer 2 uppförsbackar. Plötsligt var det jättejobbigt – jag sprang uppför backarna, Plexus sprang på bra uppförbackarna. Men efter den andra fick han nog lite mjölksyra tror jag. Han sprang lite lugnare – jag lät honom springa lite lugnt en bit. Han verkar ta upp kraften igen så gasade vi på igen fram till 800 meters skylten. Så saktade han ner igen. Runt 500 meter kvar tände han till igen och sprang bra fram till 150 meters skylten, den sista sträckan in till mål. Sträckan var lite retsam lutning, så det var ganska kämpigt att ta sig fram. Plexus visste inte vart mål var, det stod människor sidan om oss och massa bilar, husbilar, tält osv. Så han började titta på livat som sker vänstra sidan om oss. Men jag peppade honom att gå fram hela tiden – det gjorde han, galopp och framför mig. Men inget dragläge. Jag fick kämpa mycket själv för att komma in i mål. Jag var helt slut, har inte kört så hårt tidigare. Plexus har aldrig sprungit så bra heller tidigare. Jag låg då ettan, det varade bara några minuter – sen kom Jennie Karlsson i mål och hon fick den första platsen med 15 sekunder före mig.

Det var nervöst att veta övriga tider – yeah jag stod kvar på tvåan! Det trodde jag knappt! Det var ju tre andra grymma tjejer som var med – Rosanna som vann brons förra året och har en stor stark hane. Sussie skulle ju snart åka till Canada och repsentera för Sverige på VM. Emma slog mig på Hällefors tävlingen med 2 sekunder. Emma låg nu trea med 32 sekunder bakom mig. Rosanna låg i fjärdeplatsen med 34 sekunder bakom mig. Sussie låg femma. Jag kunde knappt tro det. Min älskade Plexus, vårt första SM har vi kört in i tvåan på första heat. Nu gällde det att ladda ordenligt inför heat 2 och köra för guld – men framförallt BEHÅLLA silverplatsen om vi inte lyckas med att köra för guld!

Migrän
Fick tyvärr migrän anfall, det blixtrade i mitt öga strax efter vi kom i mål. Så det var bara att åka raka vägen till stugan och sova i 2 timmar med 3 treo. Kände mig bättre senare – så åkte vi till Nybrostan och åt på en restaurang. Jag åt såklart File & Mignon! Jag bestämde mig då att avstå stafetten som jag skulle springa på söndagen. Jag ville fokusera på kickbiken och inte ha stafetten i hälarna när jag hade fått migrän. Min kropp säger ju ifrån på något sätt. Tur så kunde vi fixade ersättare istället för mig.

Söndag 18 oktober 2015 – heat 2
Vi skulle inte starta förrän 13.05.30. Men vi var på tävlingsplatsen redan 09.00 med lika bra frukost i magen som på lördagen. Var där tidigt bara för att vara med på SM så mycket som möjligt – det är ju en gång om året och vi har rest långt för detta. Lika folkfest och det var ännu mer spänning då det är medaljplatser som avgörs. Man vet inte förrän man kommer in i mål och väntar på andra kommer i mål och lyssna på tiderna. Den känslan. Vissa fick bättre resultat, vissa låg på samma placering och vissa förlorade medaljplats. Man fick se många ansiktuttrycken; leende och suckande. Men vad jag upplevde så är alla ändå nöjda med sin instats och peppar hundarna oavsett. Det glädjer mig!

13.05.30
Det var min tur. Jag hade föreberett mig bättre med frukost, lunch och uppvärmning. Kände mig hur redo som helst och jag var inte nervös inför publikkurvan längre. Det var bara att köra!



5 sekunder ifrån guldet
När vi for iväg – kände jag att Plexus sprang ÄNNU SNABBARE på söndagen! Helt sjukt! Han bara ösade på och jag använde inte ens bromsarna heller, ännu större risk för olycka hann jag tänka men hann inte känna oro. Jag kände mig säker – hade bra balans och kunde hålla mig kvar på kickbiken utan att känna mig ostadig. Precis innan publikkurvan fick jag syn på Jennie som hade precis kommit ut från publikkurvan, hon som startade 1 minut före mig. Man ska inte kunna möta någon där om man inte har tagit in tid. Jag förstod att jag hade tagit in tid rejält bra!

En kompis på publikkurvan tog tid mellan mig och Jennie, det var 50 sekunder mellan oss då fick jag veta efteråt. Så jag hade tagit in 10 sekunder på hennes tid. Även hade 5 sekund kvar till delad guldplatsen, en ytterligare sekund till så hade jag guldmedalj!

Jag förstod det på något sätt när jag såg henne – så tänkte jag att om vi kör så här hela vägen, kör vi in guld helt klart! MEN efter de två uppförsbackarna efter publikkurvan la Plexus av. Han la bara av. Han sprang riktigt sakta! Han verkar söka mot dikarna för vatten... Jag förstod ju att vi är inte världens toppform, det var tuff konkurrens och jag hade pressat honom lite extra för jag vet att han kan. Men han var nog inte redo för den långa sträckan – 5,6 km. Hade det varit 4 km hade han fixat det lätt. Jag lät honom återhämta sig och springa i hans tempo – han galopperade ändå och var framför mig hela tiden och försökte verkligen. Den fantastiska hund, den fantastiska ung hunden med stort potential!

Jag var livrädd att bakom oss skulle komma ikapp. Jag försökte nu då köra så att vi inte blir omkörd. Vi struntar i guldet, vi ska behålla silvret!

På slutet började han tagga igen, han blev piggare och sprang helt ok tempo fram till 150 meter skylten. Där la han av igen i denna retsamma lutning ända in till mål. Jag fick kämpa så in i helvete själv utan draghjälp alls. När jag kom i mål var jag tröttare än någonsin. Har aldrig varit så trött efter ett kickbike lopp tidigare. Så förstod jag att jag hade inte kämpat så bra på de tidigare tävlingarna – jag kunde bättre och Plexus kunde bättre också, och det har vi visat under SM!

Långväntan på tiderna, fast allt skedde i ett par minuter
Nu var det väntan inför tiderna … Direkt när jag kom i mål sa dom att jag missade tyvärr guld och har silverplats med 32 sekunder bakom till Jennie. Körde 17 sekunder sämre än Jennie på söndagen. Så blev det 32 sekunder till guldet. Men man visste inte säkert ännu – Emma, Rosanna och Sussie skulle komma i mål. Och de 3 andra men deras tid räcker inte till medaljplats.

Efter en stunds väntan såg jag Rosanna och Emma komma i mål samtidigt! Rosanna hade tagit in rejält med tiden, hon startade ju en minut efter Emma! Sedan sa dom att Rosanna hade tagit brons med 1 sekund från silvret! Sussie kom femma med 1 sekund till fyran. Så jämna är vi tjejerna – riktigt kul!

Jag och Plexus hade nu vunnit vårt första silver på vår första Svenska Mästerskap tävling! Det hade jag inte trott tidigare i början av säsongen, absolut inte! Min lille pojke – en sån jävla fantastisk hund! Han var nog yngst av alla hundar i 1-7 placering, så vad ska det bli av honom? Han har så stort potential!

Jag blev jätteglad och kramade honom – Plexus förstod nog inte :D Jag var så uppspelt att jag inte mindes riktigt vad som hände där vid målgången; bara att jag grattade Jennie och Rosanna. Blev fotograferad av en massa folk. Massa folk kom fram och gratulerade, jag minns inte vilka dom var nu… :)

Det kändes skönt att vi har bevisat att vi kan! Jag har en sån stor vilja och har kämpat i princip helt ensam i denna här sport utan stöd av organisationer. Jag har oftast tränat ensam med Plexus. Haft jävligt tålamod. Tagit på all information själv. Betalat allt själv. Så det är riktigt skönt med något stort resultat som får oss motivation att fortsätta och har långsiktigt mål som att bli bäst! Plexus har inte ens fyllt 2 år än. Han har precis blivit 18 månader. Han var 18.5 månader när han sprang in silver på SM.

Vi tappade rejält på söndagen är på grund av att vi är inte i toppform, inte vana vid press, inte vana att springa rejält 2 dagar i rad, inte vana att jaga någon och inte bli jagad. Under hösten har jag lärt mig jävligt mycket och vet precis vad vi ska träna på under vintern för att komma till våren i toppform och ännu bättre tränad för tävlingar i mentalitet. Jag ser fram emot en super vinter nu med föreberedelse inför 2016. Sporten lär inte bli en hobby för mig längre, det är blodigt nu ;)

Tack för ni läste min upplevelse på Barmarks-SM 2015.